Internetmediernas sociala ansvar

Kulturnyheterna uppmärksammar ikväll ett intressant fall som väcker frågor om internetmediernas ansvar för yttrandefrihet och demokrati. Internetföretaget Yahoo har lämnat ut en användare till kinesiska staten och stäms nu i USA för att ha kränkt de mänskliga rättigheterna. Yahoo lämnade på begäran av kinesiska staten ut identiteten bakom en anonym e-postadress. Adressen tillhörde journalisten Shi-tao som kritiserat kinesiska staten genom att föreslå ett flerpartisystem. Shi-tao dömdes till 10 års fängelse.

Yahoo försvarar sig med att de inte har något annat val än att följa kinesiska statens direktiv. På Kulturnyheternas hemsida presenteras Yahoos svar på kritiken.

Yahoo! believes deeply in human rights. As a company built on openness, we strongly support freedom of expression and privacy around the world. Yahoo! believes there is no legal merit to this case, and we have asked the court today to dismiss it. As we demonstrate in our legal filing, as well as our recent request for views of the U.S. State Department, this is a political and diplomatic issue, not a legal one.

Yahoo försvarar sig med att de inte har något annat val än att följa kinesiska statens direktiv. Amnesty International har kritiserat Yahoos agerande. ”Vi skulle önska att företaget tog sig ur situationen på andra sätt och inte blir en medlöpare", säger Emma Sjöström, representant för Amnesty International och doktorand på Handelshögskolan i Stockholm till Kulturnyheterna.

Fallet med den kinesiska journalisten väcker frågor om vilket ansvar ett Internetföretag har för yttrandefrihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Andra företag som Google och Cisco har också råkat i blåsväder för att ha följt Kinas krav på censur. Men hur ska företag agera som å ena sidan bidrar till ökad demokrati genom att erbjuda medborgarna nya kommunikationskanaler men som å andra sidan gör det på en odemokratisk regims villkor? Fortsättning följer.

Unga välutbildade söker ansvarstagande företag

Enligt en ny engelsk studie anser yngre välutbildade personer att socialt ansvarstagande är viktigare än en hög lön.

More than one third of respondents to the survey said that working for a responsible employer was actually more important to them than the salary they earned, whilst 44 percent said that they would positively avoid an employer that had a bad reputation.

Resultaten presenteras på den engelska bloggen corporate social responsibility and resources.

Arbetsmarknad för CSR-specialister

I en artikel i Dagens Miljö konstaterar Tommy Borglund, tidigare journalist och disputerad forskare från Handels och idag CSR-konsult på Hallvarsson och Halvarsson att intresset för specialister inom CSR har ökat.Tidigare fick de ordinarie konsulterna arbeta med de här frågorna. Nu anställer företag folk som redan är specialiserade på området, säger Borglund till Dagens Miljö.

Och bloggen CSR i Praktiken hakar på med en sajt för dig som söker ett CSR-jobb.

CSR - lönsamt för alla och envar?

Söndagens första Agenda för säsongen har rubriken ” Om de goda företagen” och handlar om företagens ökade intresse för socialt ansvar och miljömässigt ansvar. Agenda fortsätter i samma anda som Veckans Affärer och lyfter fram företagare som berättar om kopplingen mellan lönsamhet och CSR.

Kvalitétschefen Eva Eriksson på Löfbers Lila, CSR-chefen på Scandic hotell, Jan-Peter Bergkvist och Carl-Henrik Svanberg, VD för Ericsson uttalar sig och bekräftar bilden av att socialt engagemang är lönsamt. Jan-Peter Bergkvist säger att Scandic vill vara ”en del av lösningen och inte bara en del av problemen”. Samtidigt som han bekräftar att ansvarstagandet begränsas av lönsamhetskrav, vilket kommer i uttryck av att Scandic väljer att inte servera krav-ägg på deras ekologiska krav-frukostar.

Att företag i större utsträckning kommunicerar ett socialt samvete och ett ökat ansvarstagande väcker många frågor om företagets roll i samhället. Är ansvarstagande efterfrågestyrt – vad händer då om efterfrågan ger vika? Sträcker sig ansvarstagandet så långt som till lönsamhetskraven? Är det lönsamheten som ligger bakom företagens ökade engagemang? Och är socialt ansvar verkligen lönsamt?

De forskningsrapporter som publicerats under de senaste åren visar på motstridiga resultat. I vissa fall menar forskare att socialt ansvarstagande är direkt kopplat till lönsamhet, i andra fall finner forskarna inga sådana belägg.

I sin avhandling om populariseringen av CSR i Europa argumenterar Karolina för att CSR etablerat sig som en ny trend i näringslivet som ett resultat av den retorik som omgivit etiketten CSR. Visserligen kan CSR sägas bottna i kritik som fördes fram mot företag under anti-globaliseringsdemonstrationer i slutet på 1990-talet, men minst lika betydelsefullt har affärspressens och affärskonsulternas presentation av CSR som en lönsam affärsstrategi varit.

Det finns emellertid indikationer på att det inte är socialt ansvarstagande i sig som är lönsamt utan att det snarare är att kommunicera socialt ansvar som är lönsamt – både för företagen och kommunikationskonsulterna. Agendas programledare konstaterar: ”Det är ett moraliskt ställningstagande men också ett försäljningsargument. Det går att sälja på moral.”

Vi konstaterar att även media kan sälja på socialt ansvar. Media fortsätter med att bidra till att föra upp CSR på näringslivets agenda genom att uppmärksamma dessa frågor. Intresset för socialt ansvar innebär inte enbart en möjlighet till bättre affärer för företagen utan även andra grupper kan profitera på det uppsving frågorna har fått, såsom konsulter, media och forskare.

Att kommunicera socialt ansvar utmanar

Den internationella affärspressen har länge intresserat sig för CSR-frågor (vilket exempelvis Karolina visar i sin avhandling och Maria, tillsammans med före detta kollegan Helena Buhr, skriver om i ett kapitel i en nyutgiven bok inom området). Nu verkar även den svenska ekonomijournalistiken på allvar ha fått upp ögonen för frågor som rör företagens sociala ansvar (se inlägg om Veckans Affärers temanummer och sommarens artiklar).

Diskussionen om medial publicitet av företagens sociala ansvar är något vi just nu djupdyker i då detta är temat för ett av kapitlen i vår kommande CSR-bok (som vi skriver tillsammans med Pauline Göthberg). Kort reflektion redan nu:

Å ena sidan finns ständigt större krav på företag att vara transparanta och berätta för omvärlden vad de gör – oavsett var i världen. Aldrig har det producerats så många redovisningar om allt mellan himmel och jord – inte minst om hållbarhet.

Å andra sidan skapar den mediala synligheten möjlighet till granskning. Vi har under de senaste åren sett en rad stora, svenska företag hängas ut i medierna för att de inte har uppfyllt kraven på socialt ansvarstagande. Inte sällan har det handlat om arbetsrättsliga frågor i utvecklingsländer (se ex. Uppdrag Gransknings program här och vad vi har skrivit om deras granskning av bl. a. Indiskas verksamhet här). Samtidigt är det just dessa företag som många gånger faktiskt har varit aktiva och uträttat konkreta förbättringar, om än inte nått ända fram.

Att utkräva ansvar via medierna görs med ett begränsat kikarsikte. Samma företag som faller inom ramen för mediernas dramaturgi oavsett om det gäller kvartalssiffror, lyckade utlandsetableringar eller skandaler - det vill säga stora välarbetade företag med kända varumärken och helst med produkter som mediepubliken kan identifiera sig med - får även stå till svars när ansvarstagandet inte räcker hela vägen. Medierna har aldrig ägnat företag med okända varumärken och tråkiga eller komplicerade produkter särskilt stort intresse. Chansen att de skulle börja göra det nu är ganska liten. Mediernas granskning av företagens sociala ansvar ska alltså också, hävdar vi, förstås därefter. För engagerade inom CSR-området kommer det att blir allt viktigare att zooma ut kikarsiktet för att även inkludera de företag som befinner sig i den så omtalade medieskuggan.

Ekonomijournalistikens spelregler i kortformat

Magnus Fredrikson, verksam vid JMG i Göteborg, har på uppgift av Sveriges Informationsförening sammanfattat de mest utmärkande spelreglerna för dagens ekonomijournalistik (med referens bland annat till Marias arbete). Den som vill få en uppdatering av läget rekommenderas att besöka Informationsföreningens hemsida.

Samhällsnytta för profitens skull?

I veckan delade Veckans Affärer för första gången ut priset ”Social Capitalist Award” till framgångsrika sociala entreprenör inom den ideella sektorn eller i näringslivet. Priset är instiftat med den amerikanska affärstidningen Fast Company som förebild. Priset gick till Percy Barnevik för hans engagemang i hjälporganisationen Hand-in-Hand som delar ut mikrolån i Indien och till Karin Stenmar och Annika Axelsson för deras företag Dem Collection som producerar kläder på ekologiskt bomull och med goda arbetsvillkor.

Priset annonserades första gången i det senaste numret av Veckans Affärer med titeln Ljusets riddare. På försättsbladet ses Annika Axelsson, grundaren av Dem Collection, och Hans Stråberg, VD Electrolux, lysande i ljusa kläder. Numret ställer frågan om kapitalismen kan rädda världen och handlar om det ökade intresset för samhällsansvar och socialt ansvarstagande inom näringslivet.

Tydligt är emellertid att intresset för ökat samhällsansvar inte främst handlar om altruism – det vill säga oegennytta - i stället tyckts det handla om samhällsnytta för profitens skull. Därmed inte sagt att grundarna för Dem Collection eller Hans Strålbergs engagemang inte är äkta och bottnar i en önskan om att göra gott och bidra till samhället. Vad vi menar är att det i dag går att göra pengar på filantropi och socialt entreprenörskap. Det är också uppenbart att retoriken som växer fram runt CSR, socialt entreprenörskap, och liknande uttryck lyfter fram samhällsansvar som en förutsättning för affärsverksamhet. I Veckans Affärer skrivs det om hur en ny form av kapitalism - Capitalism 3.0 - växer fram. Precis som det låter har uttrycket sitt ursprung i USA. På sin blogg skriver Veckans Affärers chefredaktör Pontus Schultz att Capitalism 3.O är ”ansvarstagande som affärsidé”. Det vill säga ett avsteg från samhällengagemang som en fasad utan förankring i praktiken. Vidare menar Schultz att detta är ett avsteg från Milton Friedmans marknadsliberala kapitalism. Men frågan som vi ställer oss är om detta är ett avsteg eller om det i själva verket är ett steg tillbaka?

Capitalism 3.0 kan förstås som vanlig affärslogik - att se marknadsmöjligheter och ta vara på dem. I dag finns ett ökat intresse bland konsumenter för produkter som är miljövänliga och som producerats med goda arbetsvillkor. Det skapar nya affärsmöjligheter. Capitalism 3.0 har därmed likheter med det resonemang som Milton Friedman förde redan på 1960-talet. Friedman förknippas ofta med uttrycket ”the business of business is business” och anses av många ha varit en motståndare till företagens sociala ansvarstagande. Friedman var emellertid inte en motståndare till socialt ansvarstagande. Han menade att företagens sociala ansvar inte sträcker sig längre än till det ekonomiska ansvaret. Det vill säga genom att gå med vinst, betala skatt, producerar varor och tjänster samt anställa personal bidrar ett företag på bästa sätt till samhällsutvecklingen. Är Capitalism 3.0 verkligen en ny form av kapitalism? Handlar det inte om att 1) det växer fram nya affärsmöjligheter i och med ett ökat intresse för samhällsutveckling och milöfrågan; 2) att framgångsrika affärer kräver att företag presenterar sig som engagerade samhällsmedborgare. Med andra ord är inte detta egentligen ”business as usual” i enlighet med Milton Friedmans idéer om företagens ansvarsområde?