Journalistik handlar inte om medier

Ja, det var en av slutsatserna i paneldebatten med rubriken ”The realtime shock – Twitter as news source and interaction tool” under dagens konferens The Really Realtime Disruptive Media på Tekniska museét i Stockholm. Hans Rosén (DNEuropa2009 på Twitter) från Dagens Nyheter betonade vikten av journalistiken hittar tillbaka till dess kärna. I en värld där alla och envar kan blir producent av nyheter blir frågan om vad journalistiken är och ska vara mer central än någonsin. Och ett stort problem, enligt Rosén, är att dagens journalistik identifierar sig för mycket med mediekanalerna. I stället handlar det om att än en gång slå fast de principer som journalistik bygger på.

Bloggaren Sofia Mirjamsdotter (Mymlan) – som också deltog och själv har stor vana av att utbilda journalister inom området – instämde och slog även hon fast att det journalistiska arbetet och journalistens roll inte får definieras utifrån medier utan att det handlar om den journalistiska professionen. Hon ställde sig frågande och helt oförstående till det hot mot journalistiken som ständigt verkar göra sig gällande i och med att ett förändrat medielandskap växer fram. I stället borde journalistiken dra nytta av den pågående förändringen – nya tekniska lösningar och ökad interaktion borde rimligtvis förbättra och stärka!

För dig som inte var där - se inspelning från dagen.

Ansvarstagande i bonuskarusellen

Under de senaste månaderna har det skrivits spaltmeter om rörliga ersättningar och bonus i finansbranschen. Diskussionen handlar om i vilken utsträckning bonussystemen är moraliskt försvarbara i en tid då bankerna går på knäna. Igår hade Agenda ett inslag om bonushysterin och i tidningen ETC pågår en artikelserie på temat. Där har även vi deltagit med ett inlägg kring hur bonus och rörlig ersättning hänger samman med frågor om ansvarstagande och om den allt mer viktiga resursen - anseende. Läs mer här.

Interaktiv politik

Under konferensen ”The Future of Journalism” på Cambridge University (som vi båda besökte förra veckan och bland annat presenterade vår studie om bloggar och ekonomijournalister – se vårt inlägg om detta på Memacs projektsajt och där finns även pappret att ladda ned för intresserade) diskuterades betydelsen av ny teknik och nya sociala medier för dagens journalistik. Att sociala medier har en betydelse för vårt samhälle råder det inga tvivel om. Frågan är dock hur och på vilket sätt denna nya teknik har relevans?

I Svenska Dagbladet den 15 september kunde vi läsa att ”Sociala medier avgjorde valet”. Artikeln redogjorde för betydelsen av sociala medier såsom Facebook, Twitter och bloggar i det norska Stortingsvalet. Av artikeln framgår att dessa medier användas flitigt av Arbeiderpartiet i valkampen. Jens Stoltenberg säger till SvD att de sociala medierna gjort det enklare att komma i kontakt med väljarna. Vi vet att sociala medier länge har spelat en stor roll i den politiska världen i USA – inte minst i samband med Barack Obamas valkampanj. Arbeiderpartiets lyckade användning av sociala medier visar att dessa kanaler nu har etablerats på allvar även i den nordiska politiken – och vi kan räkna med att de kommer att spela en stor roll även i nästa års val här hemma (även om Kullin är kritisk med tanke på den begränsade användningen bland partitopparna).

Det norska stortingsvalet väcker inte enbart frågor om förändringar i medielandskapet och om journalistikens utveckling. Det ifrågasätter även traditionella mediers roll som tredje statsmakt. Idag tycks det som att den tredje statsmakten i lika stor utsträckning verkar på webben i form av engagerade medborgare, företag och intresseorganisationer. Har de traditionella mediernas roll som budbärare mellan politiska företrädare och väljare spelat ut sin roll? Utvecklingen på webben gör också att det växer en mer interaktiv politik där dialogen mellan politiker och väljare sker direkt i stället för via tryckt press och tv-sändningar.

Nyhetsvärdering av PR-konsulter eller journalister?

I förra veckan drog Mat-Tinas nya program Cookalong igång på Tv 4. Mat-Tina har sedan hennes första program 2001 kommit att bli ett välkänt varumärke i TV-rutan. Få är vi väl som inte någon gång hört hennes glada utrop: - detta är jättegott! Att Tinas nya matprogram hade premiär kunde vi bland annat läsa om på Svenska Dagbladets kultursidor den 7 september 2009. Halvsidesartikeln innehöll en stor bild på Mat-Tina och rapporterade under rubriken ”Pirrig nypremiär för Mat-Tina” om hennes förväntningar inför programmet.

Att denna nyhet hamnade på Svenskans kultursidor som en av måndagens stora kulturnyheter väcker en hel del frågor. Vad är nyhetsvärdet i en påannonsering av ett nytt Tv4-program? På vilket sätt hör denna artikel hemma på kultursidorna? I vilken utsträckning är detta en intressant kulturnyhet? Om programmet recenserats dagen efter hade vi kanske inte höjt på ögonbrynen på samma sätt (vilket också gjordes kort i en notis med tittarsiffror). Att det finns ett nyhetsvärde i recensioner av böcker, teaterproduktioner och filmer på kultursidorna ifrågasätts sällan. Men artikeln om Mat-Tina visar att påannonseringar av filmer, böcker, teaterproduktioner och tv-program numera anses ha väl så högt nyhetsvärde.

I takt med att journalisterna har allt mer begränsade resurser är det lätt att anta att påannonseringar av tv-program med till synes begränsat nyhetsvärde beror på att PR-konsulter får spela en allt större roll på landets redaktioner. Från journalistkretsar är inställningen inte sällan att pr-konsulternas arbete fyller en funktion – de tillhandahåller journalister med material samtidigt som journalisterna fortfarande gör själva nyhetsvärderingen. Anses artikeln inte ha nyhetsvärde så publiceras den inte. Argumentet blir då att pr-konsulterna bidrar till innehållet i tidningarna, men att de inte påverkar nyhetsagendan. De fyller en funktion genom att tillhandahålla material till journalister med alltmer begränsade resurser. Samtidigt görs inte nyhetsvärderingen endast i slutfasen av produktionsprocessen från idé till nyhet. Den görs även i relation till vad som finns att publicera. Färdiga artiklar torde ha större möjlighet att bli publicerade än frågor som ingen har behandlat.

En ny humanare kapitalism?

I dagens DN kan vi läsa att chefen för Coca-Cola Neville Isdell efter fyrtio år på sin post ska gå i pension. Men det är inte det som väcker vårt intresse utan Isdells tal om behovet av en ny kapitalism. Enligt Isdell kommer dagens kapitalism som utvecklades under 70- och 80-talet i Milton Friedmans anda snart vara tvungen att gå i graven -i annat fall kommer vi se en global ekonomi som präglas av populism och protektionism.

Isdell menar att Milton Friedmans syn på på att företaget endast ska tillgodose aktieägarnas intressen - för att därigenom bidra till samhället - har lett till en allt för kortsiktig och girig kapitalism. Det har i praktiken lett till företagare som söker efter kortsiktiga vinster och därmed inte har ett hållbart långsiktigt företagande. Isdell menar att företagande idag måste handla om att även se till samhällets bästa. Det innebär att företag måste se sig som aktiva samhällsmedborgare som samverkar med icke-statliga organsitioner för att möta problem som klimatförsörjning och energiförsörjning. Men betonar Isdell det handlar inte om välgörenhet - utan om att se hur företaget utifrån dess kunskaper och resurser kan vara med att bidra till en positiv samhällsutveckling.

När finanskrisen blommar ut som mest tycks det som att allt fler ifrågasätter den kapitalism som under de senaste decenierna har fokuserat på vinstmaximering och aktieägreintressen. Allt fler (däribland vissa företagsledare) tycks efterfråga en humanare kapitalsim där vinst är medel för en positiv samhällsutveckling och där en mångfald intressenters intressen bör stå i fokus för företagets verksamhet.

”Bankerna måste ta sitt samhällsansvar”

För några veckors sedan hörde vi Finansminister Anders Borg uttala sig om att bankerna måste ta sitt samhällsansvar. Och i dagarna har vi hört Näringsminister Maud Olofsson säga att GM måste ta sitt ansvar. Men vad innebär detta att näringslivet ska ta sitt ansvar? Vad har vi för förväntningar på företagens ansvarstagande? Och vad betyder egentligen ordet ansvar?

I samband med att vi skriver på vår kommande bok om just ansvarsbegreppet inom Libers begreppsserie har vi fått tillfälle att fundera och reflektera över innebörden av ordet ansvar. Frågan om vem som har ett moraliskt ansvar och vad det egentligen innebär har diskuterats inom moralfilosofin och affärsetiken. Frågan har handlat om huruvida ett kollektiv såsom ett företag kan ha ett moraliskt ansvar – kan vara ett moraliskt subjekt – eller om det endast är individer som kan ha ett sådant ansvar.

I relation till näringslivet har diskussionen om företagens utvidgade ansvar vid sidan av ekonomiskt och juridiskt ansvar har pågått under lång tid. Klart är att många anser att företag som juridiska subjekt även kan vara moraliska subjekt i bemärkelsen att de faktiskt har ett ansvar utöver det rent juridiska ansvaret. Under 1950-talet diskuterades företagsledarens ansvar för samhället. På 1970-talet till tog debatten och en neoliberal syn på företagande fördes fram av bland andra Milton Friedman som menade att företagen främst ska tillgodose aktieägarnas intressen. Genom att ta ansvar för att företaget går med vinst, kan betala skatt, behålla personal och producera varor och tjänster bidrar företaget på bästa sätt till samhällsnyttan.

Efter 2000-talet har dock förväntningarna på företagens ansvarstagande skiftat. Idag förväntar vi oss att företag inte bara ska ta ansvar för att de gör vinster utan även ska ta ansvar för hur de gör vinster. Det vill säga att de inte trampar någon på tårna på vägen mot avkastning. Vi förväntar oss även att företagens ska bidra till lösningar på globala problem såsom fattigdomen i världen - åtminstone om man ska se till bakgrunden med FN:s initiativ Global Compact. Under de senaste 10 åren har våra förväntningar på företagens ansvar tagit nya vägar. I förrgår pratade vi om företagens ansvar i leverantörsleden – ett ansvar för goda arbetsvillkor i tredje världen. I går när klimatkrisen stod överst på agendan pratade vi om företagens ansvar för klimatförändringarna. Och i dag när vi står mitt i en global finanskris pratar vi om företagens ansvar för samhällsekonomin.

Dagens finanskris har aktualiserat debatten om gränserna för och förväntningarna på företagens ansvar. Vilket ansvar har företagen under ekonomiska kriser? På vilket sätt ska företag ta ansvar i en stabil samhällsekonomi? Har företagen ett ansvar för att inte bidra till massarbetslöshet och en försämrad samhällsekonomi? Eller ska företagen främst ta ansvar för aktieägarnas intressen – att säkerställa framtida vinster?